Om vi använder den otroligt rostiga och överanvända ”tidsmaskinen” för att illustrera en poäng, och åker tillbaka fem år i tiden för att berätta följande för dåtidens journalister:
Vad som möjliggjorde allt detta var, i ett nötskal, livestreaming. Ett fungerande och självunderhållande ekonomiskt system med en enkel och effektiv modell för marknadsföring. Affärsidén är i grunden densamma som för TV-annonsering, fast med fördelen att individuella personer kan producera innehållet utan några större materiella förutsättningar. Du streamar och visar mellan matcherna reklam. Baserat på hur mycket reklam du visar och hur många tittare du har tjänar hemsidan pengar på annonserna, och du får en procent av detta.
I marknadsekonomiska termer är modellen ett effektivt alternativ till traditionell marknadsföring genom massmedia. Användarna skapar själva det unika innehållet och kringgår de kostsamma och tidskrävande moment som förknippas med den ”pre-digitala eran”.
Sponsorer kan nå ut till ett nischat marknadssegment och får ett konkret, mätbart utbyte för sin investering.
Som tävlingsform har esporten en styrka jag vill lyfta fram. Nämligen att den som underhållningsform är mer av en hybrid mellan sport och kultur. Detta har fördelen att lättare framhäva spelarna till personligheter snarare än namn, och skapar något mer att relatera till än ett varumärke och statistik.
Tävlingsmomentet i sig har alltid varit den viktigaste aspekten av sportkulturen. Något som skapar grupperingar, tillhörighet och engagemang. Men sedan jag blev äldre har jag haft svårt att relatera min tävlingsinstinkt till något specifikt inom traditionell sport. Utöver geografiskt ursprung ser jag ingen anledning till att följa ett visst lag över ett annat.
Detta beror på att jag upplever personerna som utövar ”vanlig” sport som främmande, med intressen och prioriteringar som avviker mycket från mina egna. Jag upplever också att lojaliteten från fans till spelare oftast inte sträcker sig längre än till varumärket de för stunden representerar.
Att tävla inför en fullsatt arena i traditionell sport kräver nästan alltid fysiska och sociala förutsättningar som redan i tidig ålder begränsar den stora majoriteten av befolkningen från att delta. Med ”rätt” förutsättningar (kön, fysik och stöd från familjen) krävs det en hel uppväxt av dedikation till sporten, som oftast begränsar utövarnas möjlighet till vidareutbildning och andra former av självförverkligande.
Även om engagemanget som krävs i sig är beundransvärt så främjar det inte en mångfald av unika personligheter som jag kan relatera till och sympatisera med på ett personligt plan. Eller heja på av någon annan anledning än att de är bra på vad de gör. Deras livsstilar är helt enkelt för annorlunda från min egen.
Esporten är för mig mer av en kulturell upplevelse. Grafik och teman för spel är ofta visuellt grundade i science-fiction eller fantasy, vilket för mig är en tematiskt intressantare tävlingsplattform och en konstform i sin egen rätt.
Att spela på en högre nivå förutsätter givetvis begåvning och dedikation, men det är inte lika långt ifrån något jag själv skulle kunna göra om jag i vuxen ålder beslutade mig för att det var ett kall i livet. Att tävlingen sker på datorn, som är ett instrument som främjar kulturell mångfald och en högre grad av personlig exponering, gör upplevelsen unik.
Spelare eller lag jag håller på relaterar fortfarande till geografiskt ursprung, men viktigare faktorer är för mig personlig spelstil, smak och karaktär. Egenskaper jag själv lätt kan bilda en uppfattning kring och relatera till på grund av industrins högre underhållningskrav, samt förutsättningen kring en aktiv medienärvaro och interaktion från dess utövare.
Styrkan jag vill lyfta fram är inte att esport skulle vara ett ”bättre” alternativ, eller ett substitut till andra tävlingsformer. Bara att det är en ny och unik tävlingsplattform vars specifika nisch kan tilltala en folkgrupp som tidigare inte har haft något större intresse för den traditionella sporten.
Det största problemet just nu är att många är motvilliga till att betala för underhållningen som industrin skapar. Kanske för att esport tillkom genom filantropi på internet, och aldrig har förutsatt samma monetära motprestation från åskådarna som sin föregångare.
I princip allt innehåll som skapas distribueras över internet gratis, vilket gör att behovet av att besöka events eller betala för produkter inte är en förutsättning utan ett ställningstagande.
Många undrar om det är en bubbla vi har byggt upp, och om industrin kan överleva, växa och ha en framtid. Personligen tror jag att vi går en ljus framtid till mötes, givet några förutsättningar:
Prispengarna går upp, tävlingarna blir bättre och produktionen blir mer underhållande för varje event. Fler och fler kan försörja sig på vad som en gång var deras hobby, och det är hög tid att vi tar ställning, och också porträtterar det som detta.
Det är svårt att spekulera kring vad vi skulle höra om vi åkte tidsmaskinen framåt fem år istället. Men är det en omöjlighet att det då finns en sportkanal helt tillägnad esport? Att sportnyheterna har en egen sektion med esporthändelser? Att en stor folkmassa samlas vid kungsträdgården för att hylla ett helsvenskt Dota3-lag, som kommer tillbaka efter en vinst på The International 8?
Det skulle kännas lite surrealistiskt, med tanke på att det hela började med att ett par passionerade människor arrangerade en tävling i vem som kunde skjuta vem snabbast på datorer på ett lokalt nätverk. Men å andra sidan, konstigare saker har hänt.
- Vi kommer att få se esport spelas live på arenor som Globen och Annexet.
- Turneringar med miljonbelopp i prispengar kommer att vara vanligt förekommande.
- Finalmatcher kommer att sändas live på SVT och uppmärksammas i nyheterna.
- Människor kommer att gå till fullproppade barer för att se turneringar spelas och dricka öl.
- Ett flertal spelare, kommentatorer och arrangörer kommer att kunna försörja sig väl inom industrin.
- Det kommer att finnas flera globala ligor som administreras av speltillverkarna för att främja esporten och spelkulturen.
- Individuella spelare kommer regelbundet att kunna träna hemifrån inför över 10 000 åskådare, och får lön för detta.
Vad som gör esport unikt
Vad som möjliggjorde allt detta var, i ett nötskal, livestreaming. Ett fungerande och självunderhållande ekonomiskt system med en enkel och effektiv modell för marknadsföring. Affärsidén är i grunden densamma som för TV-annonsering, fast med fördelen att individuella personer kan producera innehållet utan några större materiella förutsättningar. Du streamar och visar mellan matcherna reklam. Baserat på hur mycket reklam du visar och hur många tittare du har tjänar hemsidan pengar på annonserna, och du får en procent av detta.
I marknadsekonomiska termer är modellen ett effektivt alternativ till traditionell marknadsföring genom massmedia. Användarna skapar själva det unika innehållet och kringgår de kostsamma och tidskrävande moment som förknippas med den ”pre-digitala eran”.
Sponsorer kan nå ut till ett nischat marknadssegment och får ett konkret, mätbart utbyte för sin investering.
Som tävlingsform har esporten en styrka jag vill lyfta fram. Nämligen att den som underhållningsform är mer av en hybrid mellan sport och kultur. Detta har fördelen att lättare framhäva spelarna till personligheter snarare än namn, och skapar något mer att relatera till än ett varumärke och statistik.
Tävlingsmomentet i sig har alltid varit den viktigaste aspekten av sportkulturen. Något som skapar grupperingar, tillhörighet och engagemang. Men sedan jag blev äldre har jag haft svårt att relatera min tävlingsinstinkt till något specifikt inom traditionell sport. Utöver geografiskt ursprung ser jag ingen anledning till att följa ett visst lag över ett annat.
Detta beror på att jag upplever personerna som utövar ”vanlig” sport som främmande, med intressen och prioriteringar som avviker mycket från mina egna. Jag upplever också att lojaliteten från fans till spelare oftast inte sträcker sig längre än till varumärket de för stunden representerar.
Att tävla inför en fullsatt arena i traditionell sport kräver nästan alltid fysiska och sociala förutsättningar som redan i tidig ålder begränsar den stora majoriteten av befolkningen från att delta. Med ”rätt” förutsättningar (kön, fysik och stöd från familjen) krävs det en hel uppväxt av dedikation till sporten, som oftast begränsar utövarnas möjlighet till vidareutbildning och andra former av självförverkligande.
Även om engagemanget som krävs i sig är beundransvärt så främjar det inte en mångfald av unika personligheter som jag kan relatera till och sympatisera med på ett personligt plan. Eller heja på av någon annan anledning än att de är bra på vad de gör. Deras livsstilar är helt enkelt för annorlunda från min egen.
Esporten är för mig mer av en kulturell upplevelse. Grafik och teman för spel är ofta visuellt grundade i science-fiction eller fantasy, vilket för mig är en tematiskt intressantare tävlingsplattform och en konstform i sin egen rätt.
Att spela på en högre nivå förutsätter givetvis begåvning och dedikation, men det är inte lika långt ifrån något jag själv skulle kunna göra om jag i vuxen ålder beslutade mig för att det var ett kall i livet. Att tävlingen sker på datorn, som är ett instrument som främjar kulturell mångfald och en högre grad av personlig exponering, gör upplevelsen unik.
Spelare eller lag jag håller på relaterar fortfarande till geografiskt ursprung, men viktigare faktorer är för mig personlig spelstil, smak och karaktär. Egenskaper jag själv lätt kan bilda en uppfattning kring och relatera till på grund av industrins högre underhållningskrav, samt förutsättningen kring en aktiv medienärvaro och interaktion från dess utövare.
Styrkan jag vill lyfta fram är inte att esport skulle vara ett ”bättre” alternativ, eller ett substitut till andra tävlingsformer. Bara att det är en ny och unik tävlingsplattform vars specifika nisch kan tilltala en folkgrupp som tidigare inte har haft något större intresse för den traditionella sporten.
Framtiden
Det största problemet just nu är att många är motvilliga till att betala för underhållningen som industrin skapar. Kanske för att esport tillkom genom filantropi på internet, och aldrig har förutsatt samma monetära motprestation från åskådarna som sin föregångare.
I princip allt innehåll som skapas distribueras över internet gratis, vilket gör att behovet av att besöka events eller betala för produkter inte är en förutsättning utan ett ställningstagande.
Många undrar om det är en bubbla vi har byggt upp, och om industrin kan överleva, växa och ha en framtid. Personligen tror jag att vi går en ljus framtid till mötes, givet några förutsättningar:
- Ett öppnare och mer välkomnande bemötande av nyblivna fans och mindre insatta personer.
- Fler ”definitiva” spel inom varje stor tävlingsgenre (Ett RTS, Ett MOBA, Ett FPS).
- Mer stöd och uppmuntran, scenerna emellan.
- Mindre internethat och småsint agerande på forumtrådar. Mer stöd och entusiasm.
- Högre konsumtionsvilja och anammande av kulturen (köp av lagtröjor, besök av events, betala för en högre upplöst stream etc.)
- Minskat användande av ad-block och annan ”bekväm” mjukvara.
- Mer aktivt arbete för att ändra bilden av datorspel från något negativt och kontraproduktivt till något prestigefullt, meningsfullt och socialt.
- En spelutveckling som syftar till att göra esport-titlarna svårare snarare än lättare.
Prispengarna går upp, tävlingarna blir bättre och produktionen blir mer underhållande för varje event. Fler och fler kan försörja sig på vad som en gång var deras hobby, och det är hög tid att vi tar ställning, och också porträtterar det som detta.
♦♦♦
Det är svårt att spekulera kring vad vi skulle höra om vi åkte tidsmaskinen framåt fem år istället. Men är det en omöjlighet att det då finns en sportkanal helt tillägnad esport? Att sportnyheterna har en egen sektion med esporthändelser? Att en stor folkmassa samlas vid kungsträdgården för att hylla ett helsvenskt Dota3-lag, som kommer tillbaka efter en vinst på The International 8?
Det skulle kännas lite surrealistiskt, med tanke på att det hela började med att ett par passionerade människor arrangerade en tävling i vem som kunde skjuta vem snabbast på datorer på ett lokalt nätverk. Men å andra sidan, konstigare saker har hänt.
